Med endast 18 dagar kvar till avresa känns det ganska galet att tänka tillbaka på hur allt för några år sedan bara var en tanke, en dröm som skulle kunna gå att genomföras efter att skolan avslutats. Åren gick, jag började gymnasiet, började 2an och 3 an och studenten kom ganska oundvikligt. Dock kändes inte USA som en verklighet ens då. Ansökan skulle skrivas klart och det enda man kunde berätta för folk var att "Jag ska till USA, men vet varken vart eller när". Hatade att det lät som att man inte var säker. Jag var säker på att jag skulle åka iväg, bara att det tog sin tid att få rätt på allt. 

 

Ansökan kom in, allt godkändes och familjer började matchas med mig. Fortfarande visste jag inte vart jag skulle hamna och man kunde fortfarande inte ändra på meningen "Jag ska till USA" till att "Jag vet var jag ska åka". Men dagen kom tillslut där jag hittade min nu kommande värdfamilj och det var för exakt 83 dagar sen jag kunde ändra till "Jag ska till USA och jag vet var jag ska och när jag åker". Det var en sån skön känsla att man nu kune bevisa för alla andra att man visst det har en plan. Jag började ränka ner till min avresa när det var 101 dagar kvar till den 1 december.

 

Idag är det den 13 november 2014 och jag kan nu säga att det är snart två veckor kvar tills jag åker iväg på mitt livs äventyr. 18 dagar kvar tills jag sätter mig på planet mot landet med stort L för att inte återvända förrän jag är 20. Snart är det dags för mig att bevisa att jag kommer genomföra det som för ett par år sedan bara var en dröm och det som efter studenten endast var en plan.

 

 

 

 

Dagarna blir bara färre och färre och det är snart som jag kan säga att det bara är 3 veckor kvar till avresa. Det är mycket som förisgår sig i mitt huvud; tanken av att flytta till landet med stort L och ha det bästa året i mitt liv blandas med känslorna av tt lämna familj, vänner och pojkvännen hemma. Känslan av att bara vilja stanna kvar blandas med av känslan att vilja resa iväg NU! Man kan säga att jag har völidgt mixade knslor angåenge att resa bort, det är trots allt i ett helt år, men förhoppningsvis kommer jag till den bästa värdfamiljen man kan tänka sig och jag är hemma igen innan jag ens har kunnat märka att jag åkt.

 

Kan ju trots allt säga att jag känner mig jättevälkommen redan, utan att jag ens träffat min värdfamilj än. Det känns helt underbart och jag hoppas på att känslan såklart håller i sig efter att jag kommit dit.

 

Just nu är det bara massa förhoppningar, förväntningar och tankar om resan. Man vet ju inget helt säkert än. Kommer jag trivas? Kommer detta vara något för mig? Jag vet inte. Jag vet inget än. Men det är väl det som är lite av förtjusningen med det hela. Man vet inte, man kan bara hoppas att det kommer bli sitt livs äventyr!