Ett inlägg på flera månader. Tänkte bara ventilera lite tankar...

Satt som vilken torsdagskväll som helst och pluggade när jag precis insåg att det är ganska exakt ett år sen förra medryttarhästen avlivades. Kan inte förstå hur fort tiden har gått och så mycket som hänt på ett år som känts som knappt en vecka. Det innebär att det är lite mer än ett år sedan jag satt av från hästryggen för sista gången på ett tag. Helt otroligt vad jag saknar det!

 

Har hittat en ny och söt liten medryttarhäst som jag ska börja rida nu och kan nog inte förklara känslan av att sitta upp igen. Bästa på länge! Men kan inte hjälpa att tänka att sist jag var uppe på hästryggen var på honom och han finns inte längre. Allt jag gjorde nu hade jag senast gjort på honom. Skrittat, travat, galopperat, hoppat, myst och allt sånt. Kan fortfarande inte förstå det. 

 

Det var även första gången jag var tvungen att hantera döden. Jag hade inte innan gått igenom att någon jag älskade så mycket bara försvann och även om det inte var någon människa var det så otroligt svårt. Hur skulle man hantera all sorg? Det var ju någon jag älskade så otroligt ändå. Vet fortfarande inte idag hur jag hanskades med det utan det blev bara lättare med tiden att acceptera det. Finns fortfarande dagar jag tänker tillbaka på honom och fortfarande inte förså att han lämnade oss. Det fanns ju så mycket planer för oss och så mycket vi skulle göra och jag tänker fortfarande på hur det hade kunnat bli, om han inte hade avlivats. Dom tankarna lämnar aldrig en.

 

Men nu ska jag upp på hästryggen igen och förhoppningsvis komma tillbaka till det jag älskar som mest. Längtar så otroligt!